Inte bara en digital generationsklyfta

I stort sett alla staters regeringar och myndigheter vill digitalisera samhället. De ser stora vinster med det, på många sätt. Och visst har de rätt, det finns många vinster. Arkiv kan skötas effektivare och information plockas fram igen och igen, i stort sett utan fördröjning. Med moderna system och program försvinner inte pengar, varken statens eller medborgarnas, vilket är bra för beskattningen. Kommunikationer går snabbt. Stora mängder information kan överföras snabbt och utan förluster.

Så på många sätt är tekniken bra och det hela är fantastiskt. Men det finns människor som inte hänger med på digitaliseringen. Ofta ser man det som en generationsklyfta och antar att det främst är gamlingar som inte har hängt med sin tid. Om vi bara väntar några år så har de dött av och hela samhället är digitaliserat.

Jag tror inte det. Visst finns det många äldre som inte hängt med, men det finns också många sådana som hängde med men sedan gått in i dimman av demens eller alzheimers. Det finns ingen ljusning i sikte på den fronten.

Vidare finns en oväntat stor grupp som idag har eller hade chans som unga att hänga med i utvecklingen och bli duktiga på att använda digital teknik, men de hade inget intresse. Jag har träffat unga människor, under 30 år, som sagt att de inte vill hålla på med den digitala tekniken. De vill leva analogt, handla med kontanter, skriva för hand, jobba för hand. Dessa litar inte på tekniken eller kanske sin egen förmåga. Men det handlar också om att vad de vill med sina liv inte förbättras av omvägen via digital teknik. Inte i deras ögon i vart fall.

Sedan finns det ett antal människor som ser med stor misstänksamhet på det digitala samhällets möjligheter att inte bara övervaka utan även styra deras liv. En del av dem söker undvika det digitala helt, medan andra försöker leva så att de lämnar ett meningslöst medelmått av digitala spår efter sig för att inte bli registrerade eller misstänkta för något.

Risken att bli utsatt för it-brottslighet, särskilt om man själv är okunnig eller ointresserad spelar säkert också in för att vissa väljer bort digital teknik helt och hållet. Ransomware (utpressningsvirus) och andra brott som riskerar kosta pengar eller förstöra dina filer eller dator ökar inte intresset för IT hos de tveksamma.

Värt att uppmärksamma är också vilka olika uppfattningar folk har om begreppet kvalitet. Man kan välja att äta på ett snabbmatsställe där man inte kan få mer än grundkraven tillfredsställda, rena lokaler, hygieniska arbetssätt och en någorlunda balanserad och smaklig måltid. Å andra sidan kan man välja ett matställe med vita dukar på borden, servering vid bordet, en rikhaltig meny och personal som har tid att tala med dig och bryr sig om att din matupplevelse blir bra för dig. Det är en prisskillnad mellan dessa alternativ. Det kommer alltid att finnas folk som kallar det kvalitetsskillnad och är beredda att betala för det de kallar kvalitet. Så är det även med it-tjänster. Somliga avstår hellre en automatiserad men billig och snabb tjänst för att istället få personlig service till ett högre pris. Det är inte säkert att hemtjänst och hemvård via fjärrövervakning blir den succé som en del hoppas på.

Alla dessa grupper måste var för sig, på sina egna meriter och villkor bli tagna på allvar. Deras okunskap, ointresse, ovilja, passiva eller aktiva motstånd har sina berättiganden. Det finns avigsidor med digitaliseringen. Avigsidor som vi inte får förlora ur sikte, för då riskerar vi att bli dess slavar. Eller åtminstone statens totalkontrollerade hjon.

När dessutom staten själv missköter sina datarutiner, som i transportstyrelsen, eller nu senast när skatteverket fick skarp kritik från riksrevisionen för att de inte klarar av att sköta personnumren rätt, då kan man vara säker på att det finns en andel av befolkningen som inte vill ha den digitala tekniken. För att de inte litar på att staten klarar att sköta sin del.

Vill staten lyckas med bredbandsutbyggnaden finns det mer än en sak att rätta till. Inte minst kontakten med fiberföreningarna, som är det närmaste en folklig förankring man kan komma.