Vad är bra rådgivning?

Är ni nöjda med den rådgivning ni fått i er förening när ni började, när ni sökte stöd, när ni projekterade ert nät, när ni upphandlade kommunikationsoperatör, när ni förhandlade om priser?

Skulle inte tro det. I vart fall har de flesta jag stött på i denna bransch inte varit nöjda med den rådgivning de fått. Ett stående uttryck de flesta använder för att beskriva vad de gått igenom, är att det tvingats uppfinna hjulet igen.

De myndigheter, som länsstyrelserna, PTS, kommunerna, jordbruksverket och de organisationer som fått samhällets stöd för att ge rådgivning, som Coompanion och Leader, har inte haft tillräckligt bra kunskap om vad för slags råd som behövs. De har inte haft inte haft vad man skulle kunna kalla för processkunskap som behövs för att start ett fiberprojekt. Än mindre har de haft nödvändig kunskap om hur man riktar in föreningen rätt från början, för att med minsta förändringar fortsätta äga det egna nätet och driva den egna föreningen.

Ibland är det så illa att man undrar om de egentligen haft i uppdrag att se till att vi inte kommer dithän att vi vill fortsätta äga våra nät och driva våra föreningar. Exempel på sådant bemötande och sådan rådgivning finns från både kommunal, regional och riksnivå. Det är bestickande att i det senaste nyhetsbrevet från Bredbandsforum, som skrivits efter vingåkerskonferensen, så talas det om rådgivning, bredbandssamordnare och behovet av en bra organisation för att sådan rådgivning ska lyckas. Men Fibersamverkan nämns inte med en bokstav.

Om ni minns skrev jag tidigare i februari under rubriken Bredbandskonferens åt alla?

Det handlade om hur Region Sörmland ovh Vingåkers kommun tillsammans med IP Only ordnade en konferens för alla Sveriges offentligt anställda bredbandssamordnare eller med liknande arbetsbeskrivning.

Vi fick inte ens närvara på konferensen, trots vår kunskap och vår riksomfattande ambition. När man läser på Vingåkers kommuns hemsida, visar det sig att de sålt all sin bredbandsutbyggnad till IP Only. Landsbygdsdelen byggs ut av Bynet, som lika fullt (trots kommunal upphandling) lämnar vita fläckar eller luckor i nätet.

IP Only ägs av EQT som ägs av Wallenbergägda Investor. I IP Onlys styrelse sitter bland andra vingåkersonen Göran Perssons högra hand, Pär Nuder. Där sitter också Jan Scherman, som har egna intressen av hur det nya mediasverige ska komma att se ut. Dessutom finns där Elisabeth Thand Ringqvist, en centerpartist som aldrig blev riktig politiker utan istället blev tjänsteman och utsedd till årets lobbyist 2013. Övriga ledamöter verkar vara skolade av EQT till denna uppgift.

Det ser alltså ut vara IP Only, ja Wallenbergs då, som är den egentliga arrangören av bredbandsdagen för rikets alla bredbandskoordinatorer och liknande. Ett säljmöte för IP Only med andra ord. Ingen annan är välkommen med avvikande information. Ett möte där alternativ eller konkurrens inte är välkommet. Ett möte där statens myndigheter tillsammans med en minister och en obestämbar underhållare som dragplåster ska ge legitimitet till säljsnacket.

Fristående och självägande fiberföreningar är alltså en styggelse i monopolisternas ögon. Oavsett dessa är monopolister av socialistisk eller kapitalistisk övertygelse.

Varför är ägandet av nätet så viktigt?

Likheten med elnäten är slående. Många runt om i bygderna kan vittna om att när de själva ägde sina lokala elföreningar var den fasta avgiften låg. Sedan såldes näten i omgångar till allt mer avlägsna ägare och nätavgiften blev högre för varje gång. Idag är den ofta högre än förbrukningskostnaden för många abonnenter.

Risken är stor att det går samma väg med fibernäten. När internetmarknaden mognat och tillströmningen av nya abonnenter avtar så blir det frestande för stora nätägare att öka intäkterna genom att öka den fasta avgiften, man har ju monopol på varje anslutning!

På den mobila sidan finns en viss konkurrens mellan de fåtal koncessioner som har rätt att trafikera etern. Så där är risken för kraftigt höjda fasta avgifter inte lika stor. Men lågt pris för leveransen innebär incitament att utnyttja monopolställningen. Med fiber blir det lika mycket monopol som med elanslutningen. Det är naturligtvis det Wallenbergs insett och vill göra pengar på. Det är inte problemet. Problemet är myndigheter som antingen medvetet eller aningslöst medverkar till en sådan monopolställning.

Vidare så innebär operatörsrollen en stor möjlighet till övervakning av vad kunderna har för sig på nätet. Vissa delar av sådan övervakning måste ske enligt lag. Men det kan även finnas incitament att sälja uppgifter, exempelvis för att andra ska kunna skicka skräddarsydd reklam.

Informationen vi hanterar i bredbandet är väsentligt mycket personligare och känsligare än den som skickas i elnätet. Även om innehållet är okänt, så är vilka vi har kontakter med av större intresse än hur mycket ström vi förbrukar och vem som tillverkar den.

Med många lokala ägare av kundnäten minskar alla dessa risker. Sköter sig inte operatören kan man byta. Är man delägare i en lokal fiberförening kan man gå på stämman och göra sin röst hörd. Flera föreningar tillsammans kan via en riksorganisation som Fibersamverkan upphandla centrala avtal till bra priser, eller ställa andra krav på operatörerna.

Rätten att få äga och sköta sin egen verksamhet har alltid varit och är fortsatt av avgörande betydelse för landsbygdens frihet och utveckling.

Fibersamverkan har sökt statsbidrag från Jordbruksverket för ett pilotprojekt. Får vi de sökta pengarna kommer vi att kunna ge bättre råd och bättre stöd till fiberföreningarna, så att dessa orkar fortsätta i egen regi. Vi tror att vi, trots myndigheternas höga tankar om sin egen kompetens, är de som är bäst lämpade för det uppdraget.

 

P.S. Tidningen Miljömagasinet tog in en redigerad och anpassad text om bredbandsutbyggnaden den 17 februari. D.S.